Effects of the Kamalari practice
It is some times hard to imagine that these playful and smiling girls have been Kamalaris. That they used to be slaves and work day and night to please their landlord, and still not be sufficient. I am really glad that they are here and safe.
That said, they are so many girls who are not as safe, and still serve under their landlords. It is illegal and awful, but still its existing. And this is were the really sad part from this week comes into the picture. This Thursday, a girl died. She was a Kamalari, and she was shot by her landlord. This really hurts. I feel for this girl, she was in class eight, meaning about fourteen years old, and now she is no more. Her chance to be free never came, because a man decided she no longer deserved to live. It is sad and unfair.
I know so many wonderful girls here who have been in her exact position. Working around the clock, but still not enough to please their landlord. Being punished, hit and hurt when they should be just kids going to school. Just today, Yemkummari told me that her landlord used to hit her with a cane when she's was not fast or efficient enough. And I can help thinking, what if he too would have taken it a step further? What is she was the girl who died?
Or Anita. Or Basanti. Or Hira. Or Samjana. Sima. Kirti. Kalpana. Manita. Binita. Tara. Batani. Shova. Rekha.
Or Sita. Or Sabina. Or Kushboo. Kushila. Sumi. Anita. Gayatri. Bipana. Kabita. Binita. Yeshodha. Ranjita. Eliza. Anu. Ramita. Mary. Rupa. Muskan. Alina. Santoshi. Kailashi. Apsara. Asha. Rupa. Samira. Juno. Kalpana.
What if it was one of them? It would break my heart. There are so many wonderful girls here, and its awful that this young girl never got the chance to be one of them. That she was never freed, and never given sanctuary.
But maybe her death have now brought new life to other Kamlaris, maybe this will be a restart for bringing safety to all those young girls who are still Kamlaris like she was. Maybe it will bring people to see the injustice that still exists here, and empower them to do something about it so that her death is also the death of the cruelty of the landlords. Maybe this was needed to bring freedom to the Kamalaris. I hope that it will mean something, that she did not die for nothing.
I know that I will think of her. And the right to live.
Narti Girls
Tjejorna i mitt rum på Girls Hostel i Narti
Sirjana - Sirjana jag delar säng, och eftersom sängen ochså är sittplatsen under dagen sitter vi ofta där tillsammans. Hon är inte super på engelska men det går att prata lite, om inte annat kan bi finissa åt att vi inte fattar. Av någon anledning bestämde hon sig för att kalla mig "Bahini" bara för att jag uppenbart inte är det (lillasyster), så jag kallar henne Auntie. Vi kan ofta sitta och bara säga Bahini! Auntie! ett tag. Jag tror att Auntie är något är äldre än majoriteten i rummet som verkar vara ca 14 år, men jag vet inte, hon bara känns lite mognare.
YemKummari - Detta är tjejen med bäst engelska i rummet, hon är riktigt duktig (även fast det inte är vardagligt ännu utan lite stapligt, men det funkar bra), så hon är den jag pratat mest med. Hon är trevlig och trevlig gillar henne. Eftersom hon har bäst engelska tycker hon om att be om läxhjälp, hon förstår vad jag säger och vill veta att hon får det rätt. Jag tror hon blivit lite bättre under min tid här.
Basanti - Basanti är så sööt, hon har verkligen ett gulligt ansikte! Hon är rolig och trevlig och lite kramig. Hon är inte så bra på engelska så vi kommunicerar inte super men vi kan ta ordbok till hjälp eller oftare, gör saker som inte kräver ord. Jag gillar henne. Och så kramig! Vi kan stå och bara kramas en bra stund! Mys flicka!
Manita - Manita är ganska blyg, jag märkte henne knappt i början men hon börjar känna sig bekvämare runt mig tror jag. Hon är pratar fortfarande inte mycket med mig utöver good morning, men vi har kommit lite närmare. Jag tror hon skulle prata mer med mig nu om hon hade bra engelska. Hon är väldigt sööt och har nästan alltid kjol och ser så härligt mild ut. Igår pratade vi lite, och hon skrattade till och med. Idag tog hon från mitt pussel och började lägga det vilket var super kul att se.
Kirti - Åh herregud Kirti. Hon är trevlig och ganska rolig. När hon är seriös kan hon vara bra hjälp med nepali och tom riktigt trevlig att vara med. Men hon är inte seriös så ofta. Det är lite som hon är halft hög hela tiden med skämt och högljutt skratt. Det är kul ibland, men nr man försöker sova Eller skriva dagbok, eller prata med någon annan är det mest frustrerande. Sen har Kirti ochså en tendens att vara enormt PÅ. Nästan i knät, över axeln, upp i ansiktet, fingrar överallt. Det är otroligt irriterande och ofta vi jag fly.... men när hon är seriös och lugn är hon en trevlig tjej.
Hira - hennes namn betyder Diamant, gulligt tycker jag. Hon är lite knubbigare är den normalt nepalesiska personen och insisterar på att hon är fet, så vi spenderar lite tid met att jämföra magar, och att jag insisterar på att hon inte är fet. Hon är faktiskt ganska sööt. Hon är trevlig och bryr sig. Hon har inte heller super engelska och kan vara lite blyg, men det hon faktiskt säger är bra så jag tror mest att hon inte inser att hen har bra engelska.
Sima - Hon har på något sätt ett intryck av att vara ytlig, hon ser lite så ut. Hon säger inte mycket till mig men pratar endel i allmänhet. Dock verkar hon inte ytlig som person utan ganska trevlig, bara mer utåtriktad - hon verkar ha en självsäkerhet som flera av de andra saknar. Och hen verkar ganska trevlig.
Kalpana - Kalpana är ochså en sändare person som jag inte märkt. Hon är tyst, även på nepali, och verkar inte vara i varat rum så mycket så jag gillar att hon har kompisar i något annat rum.
Binita - Binita är ochså en sån där hög person som Kirti, skämtare. Hon är lite yngre och inte lika på i knät som Kirti, men kräver uppmärksamhet på samma sätt. Hon är mer av en fysisk skämtade än Kirti och tycker om att "make a fool of herself", viket är kul ibland, men ochså frustrerande stund till stund.
Manju -
Andra tjejor på Girls Hostel i Narti
Karmu - är tekniskt sett i mitt rum, men jag har hennes sängplats, så hon sover just nu någonannanstans. Vet faktiskt inte riktigt vart. Men hon är trevlig. Hon har inte så bra engelska, men går att prata lite med. Hon är dock en av de få som låter mig göra saker, och drar mig med för att hon vill det. Så jag har tillochmed besökt hennes släktingar och där fick jag skala bönor. Karmu har dock en tendens att vilja rensa mitt ansikte från finnar och försöker klämma bort dem. Men hon är trevlig endå.
Anita - Anita är en av småttingarna och seriöst så sööt att jag dör. Vissa har bara det där ansiktet som får en att smälta. Och hon har leendet ochså, och det där glädjefulla skrattet. Vi kan sitta och göra klapplekar och får det rätt och hon skrattar och tjuter av glädje. Bokstavligen tjuter. Det är underbart. Något annat kul med Anita är att vi kan sitta och göra grimager åt varandra - hon kan lyckas se ganska hemsk ut trots sitt söta ansikte. Ochså skrattar hon.
Batani - Det har är en underbart sööt lite blyg flicka som jag lyckats få le mot mig nästan hela tiden. Hon vinkar så fort hon ser mig, det är bedårande. Hon är ochså en av de små och har bara varit har en vecka längre än mig, så vi är nya båda två. Eftersom hon är ny har hon varit varligt blyg, så det är kul att se hur hon börjar finissa och vara med de andra barnen mer och mer. Hon har ochså det där underbara leendet.
Rekha - Min favorit person är nog Rekha. Hon är helt underbar! Hon är en sådan person jag skulle vara kompis med där hemma, dessutom är hon nog lika gammal som mig. Hon åt trevlig och rolig och helt lagom på, hon skrattar, frågar och kramas, på ett såntdär bra sätt. Jag känner mig bekväm med henne och som jag kan vara riktigt ärlig. Hon har lärt mig hur man effektivast tvättar kläder efter att jag argumenterade för att lära mig istället för att för att göra det åt mig. Sen har hon lärt mig äta bättre - att äta med händerna är riktigt svårt, men Rekha är tålmodig och fnissar bara respektfullt...
Tara - Detta är ochså en av de äldre tjejerna, den första av dem jag faktiskt pratade med. Hon är ochså trevlig, och jag tror hon läser på college. Men jag har inte pratat så mycket med henne.
Shova - Shova är sööt och öppen, ochså äldre. Jag har skrivit hennes historia som hon delade med mig förra veckan. Hon är rolig och kan göra en del illustrerande skämt, typ härma en get. Hon är kul. Och trevlig, det går att prata med henne liksom Rekha. Sen sjunger Shova fantastiskt, hon har verkligen en underbar röst och jag älskar när hon sjunger. Jag kommer sakna henne och Rekha mycket.
Colour Festival / Holi
Meningen med festivalen vet jag ärligt talat inte, jag menar hur kan det vara logiskt att färga varandra? Men jag tror att det är en fortsättning på tikkan, för det verkar vara samma färg. Men det spelar ingen roll, grejen är att det är sjukt kul.
Hela eftermiddagen spenderade jag med färgpuder i handen och sprang och jagade folk :) jag tror inte jag blev jagad något eftersom jag tenderade att alltid ha färg i handen och därför kunna ge igen. Jag är tydligen ganska grym på att springa - vem kunde tro att jag är snabbare än de flesta här?! Och stenarna på marken var inte så mycket utmaning som man skulle kunna tro, jag bara låtsades som att de inte var där. Nu har jag såklart sjukt ont i fotsulorna, men det är det vårt för jag sprang ikapp ganska många ;)
Jag och Prem, en pojke från Prataps House, hade halft krig. Innan jag kom in i leken hade han lyckats färga och dränka i princip alla i vatten - kungen på täppan typ. Så såklart blev jag nästa mål. Det tog ett tag innan han fick mig, men sen tog det ännu längre innan jag tog honom - han är helt sjukt snabb! Men till sist lyckades jag spreta färg på han med.
Jag blev ganska snabbt färgad och lyckades ta i princip alla. De som stöd på övervåningen skrek konstant av glädje när jag jagade någon, medan den jagade tjuter hur högt som helst! Underbart! Det tog ett litet tag innan folk gjorde ordentligt på mig, men de insåg hyfsat snabbt att jag var fullt med på leken, och i slutändan tror jag jag hade mest färg i ansiktet av alla!
Mitt i leken lyckades jag sluta en liten pakt med lilla Anita; jag delar med mig av min färg och vi attackerar tillsammans. Det funkade super! I princip alla gav mig lite färg eftersom jag är the tourist, så jag hade jämt färg i handen (och om det tog slut kunde jag ju alltid ta det jag fått i ansiktet). Så lite till mig, lite till Anita, och sen är det bara att springa! Vi fick ganska många. Några sprang Anita efter, jag kom ikapp och höll ned dom så hon kunde nå ansiktet på dem - hon är ju ganska kort. Det funkade super för det var ingen som förväntade sig ;) Anita lyckades ochså ta ner några av de jag jagade - super :D
Jag lyckades ochså med en liten pakt med Batani, en av de nyaste små tjejorna. Hon tyckte leken var kul, men gillade inte att bli jagad. Jag hjälpte henne lite, gav färg och så till att hon hade ngn att smeta på. Och hämnas de som smetade på henne ;) Jag gav henne färg (fördelar med att vara the tourist) och hon delade med sig av sitt vatten - blöt färg är klistrigare färg! ;) sen fick jag smeta på henne ochså, åh hon är så sööt.
Sen har vi underbara Rekha. När Krishna kom med mer ammunition (dvs färg påsar), lyckades Rekha få en påse. Blå härlig färg! Vi spelade ner varandra - hur motstår man det lixom? Sen tog vi massor. Vi och flera andra färg galningar tog oss än över våningen och drog fram de som gömde sig så vi kunde dra fingrarna i deras ansikten. Seriöst underbart! Färg och massor med kul. Någonstans har i mitten insåg jag att pulvret smakar hemskt, och spottet får en o så härlig blå färg - så skratta och få färg i ansiktet samtidigt funkade inte så bra. Tror de flesta failade på den punkten iallafall. Vi kämpade mot alla ofärgade, och extra kladdade de färgade. Och kladdade på varandra. Rekha lyckades ge mig färg på magen, men jag lyckades på henne senare ochså. Men hennes stora bedrivt var att köra ner det i min sport bh - jag var så inte beredd på den! Men sjukt fiffigt och kul! Lika kul var det inte sen när vi skulle båda bort färgen, eller jo det var det - men när jag kommer hem i Maj och fortfarande är blå mellan brösten kommer det inte vara lika kul ;) Jag lyckades ochså ge igen det ochså, typ en halv timme senare när vi var i princip klara. Bra spenderad sista färg tycker jag :)
Hela mitt ansikte var blått (japp, fina bilder kommer på g+), hela min hals och ner mellan mina bröst, mina armar, nacke, ben, byxor, tröja. Underbart :) Så efter att ha blivit helt färgade blev det massbad i floden (med kläder för det är så man badar nepali style) - den blev nog helt färgad. Jag gick med Rekha och Tara och kämpade för att få bort min färg. Det var kul att se hur vattnet blev blått. Ett problem bara; min hud verkar vara mer absorberande än deras - jag fortfarande efter sjukt mycket färg blå mellan fingrarna, och dessutom innanför bhn. Och den andra vet jag inte hur lång tid det kommer ta innan det går bort.. men det gör inget, för det är en ganska kul påminnelse ;)
När vi kom tillbaka hade solen gått ner och alla sätt i en stor cirkel, 132 personer stor, och åt middag. Mat till dagen i ära, så det fanns massor spännande som jag aldrig ätit innan. En god svamp mix, pakoda som jag gillade redan innan, och paher som jag på något sätt kan tycka om även fast det tekniskt sett är en ost. Mums iallafall :)
Så, allt som allt var Holi riktigt kul och färgglatt. Vi borde ha något sådant i Sverige - springa runt och smeta varandra med färg :D
MAT
Hemma har jag och mamma haft besatthet med vissa maträtter för ett tag. Som när vi åt wok nästan varje dag. Det var mumsigt. Men efter det så har jag tyvärr inte varit så förtjust i wok, som om jag resan ätit all wok jag borde. Så logiskt sett borde samma sak hända med ris och grönsaker här. Jag borde ha tröttnat på det vid det har laget. speciellt eftersom det är till både frukost och middag. Men inte ännu.
Istället ser jag faktiskt fram emot det, det är trots allt nya grönsaker till och från. Zucchini är min favorit, helt klart. Tätt följd av cauliflower. Och det är så lätt. Alla grönsaker smakar mums. Paprika, lök, potatis, ärtor. Stekt, kryddat och ihopprört. Jag ska köpa en kokbok och laga mat när jag kommer hem.
Förbered er på nepalesisk mat! Dessutom, kokböckerna har recept på Jeri. Socker, socker, friterat och doppat i sirap. Mums.
Hursomhelst, min poäng med det här är att jag inte tröttnat på ris ännu. Men jag ser enormt fram emot att äta något annat när jag kommer hem. Gräddig pasta och kycklings blandning. Eller rostad potatis med kött och rödvins o gräddsås. Jag saknar kött, och jag saknar mjölk. Ett kallt ljuvligt glas mjölk.
Jag har läst Hungerspelen igen, och där beskriver Katniss ena måltiden hon och Cinna har, och det gör mig så sjukt hungrig och gotte sugen.
Chicken and chunks of oranges cooked in a creamy sauce laid on a bed of pearly white grain, tiny green peas and onions, rolls shaped like flowers, and for dessert, a pudding the color ofc honey. - seriöst, min mun vattnas!
Och balkelser. Jag vill ha kladdkaka! Mums. En krämig perfekt kladdkaka med ett flas mjölk till. Underbart.
Shova
I was the youngest in my family. Two older sisters and one older brother. My family was very poor and have very little. But we was okay.
Then my father got cancer, with big open wounds on this legs. It looked very scary. His cancer killed him. My mother got so sad, she got crazy in her head. Her hands got closed, but she could not open them. She was sad so god could not open her hands.
We moved to live with my grandmother and grandfather. There my mother got better and she could open her hands again. She was no longer crazy, so god made them open.
Then my grandmother and grandfather died. I was very sad. Now my father, my grandmother and grandfather was with god in the sky.
A kind friend from abroad paid for my education and moved me to a boarding school. I was there and learned from I was very little to sixth grade. Everyday I would read and write and I liked it. I had many friends.
Then my auntie and uncle needed me and moved me to them. I was to help at their hotel. Everyday I worked. They said; dish our plates, wash our clothes, clean our hotel. I had breakfast at two in the morning, and dinner at eleven in the night. The rest of the time I worked. I had no time to go to school. I missed reading and writing very much. But I had no time.
A girl from Narti hostel was at our hotel for picnic. She was very kind and talked to me. She asked my name and class. I told sister I was Shovla and I finished year six. She told me not to say sister, say friend, for she said I was older. But I said no sister, and called her sister still. She gave me her number, and I gave her the card for auntie and uncle's hotel. I borrowed their phone sometimes.
Sister from Narti hostel went home, hut later she called me. I told her she was so nice for calling me again, and for asking how I was. I told her I was very sad and missed to read and write and go to school. I told her I had no time, because I always work. She said Sir at hostel said I could come there.
I left auntie and uncle's hotel early in morning. At one in the night I was in Lawajuni. The girls from Narti hostel picked me up with bicycle and take me to Narti hostel.
In the beginning I did not know what to do. Before, I worked all time, and sleeping just three hours. Now, I had nothing I had to do.
But I had much time to read and write. I like that very much. When I came here I read in class seven, now I am finished with year eight exams. I was very nervous for my exams. Now I will start year ten. I want to learn more, amd read more. In the future I might want to be a doctor, or maybe a singer. But still learn and read a lot.
Last November I visited by mother, she lives very far away. She is married again and have to sons. One year three and one year six. She is happy, but very poor. I am better in Narti hostel where I can learn. One of my sisters has a sön, he is three years old. My other sister have a daughter, she is only line months and very small. My brother its not married.
I miss my family. At night, I look in the sky and pray to the stars. There is god with my father, my mother,my grandmother and grandfather. They are dead, so I say that they are god. So I pray to god in the stars.
I have friends here. No one is forcing me to dish or wash. And I can read and write much, it is fun. This is better, and I am learning very much.
Min andra vecka mitt i ingenstans
Min andra vecka mitt i ingenstans (25mars)
I början av min andra vecka i Narti var jag fortfarande ganska emot att vara där. Jag var het beredd på att åka tillbaka till Kathmandu och återvända till Sanctuary House och CAP. Allt som allt hade jag hunnit blivit ganska trött på ingenstans.
Men sen så bytte jag åsikt och bestämde att det kanske inte var så dumt iallafall. Och trots en chans att åka hem, bestämde jag mig ( efter mycket velande i sann Erika stil) att stanna och ge det en till chans.
En av mina favorit saker med att vara mitt ute i ingenstans är att det finns en flod här. Det är het gudomligt att få bada i princip varje dag, faktiskt bada. Omgivas av kallt vatten som forsar förbi. Flyta, simma. Och inte bara huka under en kran med iskallt vatten. Det kommer jag sakna i Kathmandu, för där finns det ingen chans till ett bad. Och inger rent vatten utomhus heller för den delen.
På torsdagen klättrade jag upp på Krishnas moped och vi åkte typ en timme till en större stad. Utsikten längs vargen var så fiin. Bergen som täcker alla riktningar, gröna och rika, torrbelagda floder med vit sand och åkermark avbruten av lerhyddor. Vi åkte upp längs ena berget / stora kullen, brant på ena sidan, för att sen åka ner på andra sidan jag vi kommit upp. Om det var hemma hade vi bara gjort en tunnel rakt igenom.
Hursomhelst så åkte vi till ett rally, och jaaa mamma, jag vet att jag lovade att inte gå på någon protestation, men det här var en trevlig en. Det var för att öka medvetenhet och få uppmärksamhet på högre nivå kring mark och egendom. Tydligen äger arbetarna som jobbar på fälten inte sön mark, utan hyr den på premissen att de ger ägaren hälften av vinsten. Vilket är en otroligt dålig pakt för dem, men dom är inte riktigt i position att kunna ställa krav. Dessutom bidrar den har situationen till den fortsätta traditionen av Kamalaris, för att familjen ska ha råd att kunna fortsätta under de förhållanderna. Så, promenad genom staden med protestanter som ropar saker på nepali som jag naturligtvis inte förstår, men det var intressant iallafall.
Dagens svåra fråga: hur ser "landowning certificate" ut i Sverige? Vem äger marken - mannen eller kvinnan?
Det är så svårt att svara när våra system är helt olika!
I övrigt har veckan spenderats som min första, men jag erkänner att jag varit lite öppnare den har veckan. Jag börjar känna mig lite mer hemma. Jag är fortfarande emot att bli petad på, men jag tror de börjar känna det och vi börjar kommer överens bra. Jag har läst ut alla mina böcker (fem stycken) och även läst en av dem tre gånger, så det finns som ni kanske gissar inte så mycket att göra. Har dessutom kollat på film på min mp3 och skrivit en hel del mail och funderingar att skicka eller uppdatera så snart jag kommer åt Internet. Jag saknar Internet xD
Men jag har varit mer social den har veckan, gått på promenader med folk, faktiskt haft kul när vi badat och tvättat, suttit och pratat, lekt mer klapplekar, lagt pussel med de yngre, ritat av folk och varit socialare i allmänhet.
Igår lag jag på skolans tak med Shovla och vi sjöng. Hon nepali och jag svenska. Jag gillar Shovla, hon är riktigt trevlig och rolig (på ett bra sätt, vissa är är bara för på). Hon är någon jag faktisk skulle kunna se mig själv vara kompis med och jag kommer nog sakna henne. Tidigare under veckan berättade hon sin historia för mig, om hennes liv och att komma hit. Att sakna skolan och aldrig ha tid, för att sen återfå utbildning och vänner igen. Det var ganska fint, jag ska lägga upp den här så ni får läsa.
Så, en sak finns kvar att säga; jag vet fortfarande inte vad jag ska göra här. Urmilla från Freed Kamalari ska prata med mig, men hon har som sagt haft sina slut prov. Nu i veckan blev hon klar, men hon ska hem och besöka sin släkt ochså. Så om någon dag så kanske jag får något att göra. Vi får se.
Hon var har i fredags och sa Hej innan hon åkte till Sina släktingar. Med sig hade hon Nathalie och Kristoff från Tyskland. Nathalie har skrivit boken om Urmilla, som handlar om livet som Kamalari, slav, och vad hon upplevt i sitt liv. Det är en bok jag vill läsa när jag kommer hem. Urmilla Chaudhary, Slavenkind. Kristoff är Nathalie syster och tillsammans har de spelat in en film dom senaste fyra åren som visar verkligheten för Kamalaris, Urmillas historia, barnen har i Narti och professionella inom ämnet. Filmen är gjord i samarbete med Plan, som finansierar Narti Hostel och skolan som hör till, de har gjort ett enormt arbete för att ge de har tjejerna trygghet, och kommer visas i Oktober. Jag hoppas svensk tv köper in dokumentären, om inte annat kanske den finns på Plans hemsida senare. En av de barn som deltar i filmen och berättar delar av sin historia tillsammans med Urmillas tror jag är Shovla, så det vi jag se. Hon är en så underbar person.
Och det var allt för min andra vecka.
Min första vecka mitt ute i ingenstans
Hej där alla människor hemma i Sverige.
Nu har jag haft min första vecka mitt ute i ingenstans, i en by som heter Narti. Det ligger i Dang distriktet tror jag, så försöker lägga en karta till det här så ni kan se ungefär vart i Nepal jag var någonstans. På bussresan till Narti - som tog elva timmar - åkte via längs ett berg. På ena sidan en brant vägg uppåt, och på andra, en halvmeter till branten nedåt. Det var ganska obehagligt, men utsikten var otrolig. Jag njöt några ögonblick och blundade sedan och tänkte på en trygg och rak väg.
Jag har varit i Narti för att jobba med Swan, en organisationen som räddar Kamlaris, tidigare hushållsslavar. Jag tyckte det lät som ett projekt att hjälpa till och kämpa för. Att stödja, liknande jag lett projekt och hjälpt till på CAP.
Men ibland så funkar saker inte. Urmilla, den ansvariga flickan som skulle ta emot mig och visa vad de gör här haft sina prov under hela veckan jag varit här och jag här därför inte kunnat ge min tid at organisationen - alla andra talar inte engelska. Vi får se när jag får kontakt med dem igen.
Så istället här hela min vecka spenderats på hemmet där över hundra räddade flickor bor. Det här varit en ganska intressenter vecka. Jag här bott i ett rum med tolv flickor, som är otroligt påträngande. Dom är trevliga, och jag är glad att dom är här, och inte kvar i tjänsten dom hade innan. Jag uppskattar att dom räddas och blir givna en utbildning och en ny chans. Det har varit kul och intressant att se hur de lever, men inte något jag tror skulle klara en längre tid.
De är otroligt påträngande. Jag får inte vara själv. Varje stund jag inte ler undrar de varför jag är ledsen. De envisas med att konstant klappa mina bed och armar. Dra i mina kläder. Peta i mitt hår - detta upptäckte jag var för att se om vi här likadana kryp i hårbotten. De låter mig varken tvätta, hänga eller vika själv. Jag låts inte hämta mat, eller gå på toaletten själv. Det är som om jag vore invalid och det driver mig till vansinne.
Jag har accepterat det dock, jag är trots allt där för deras skull. Jag sjunger med dem, hjälper med massor av matte, hjälper med uttal, vi gör ramsor och skrattar en del. De är trots allt roliga. De älskar att skämta och skoja, och att lära mig nepali. De är härliga barn och ungdomar. Men endå känner jag mig inte riktigt bekväm, så kanske åker tillbaka till Kathmandu inom kort.
Utsikten och omgivningen är dock underbar. Bakom huset är en en skogskulle varifrån man här hyfsat lång utsikt; skog och bebyggelse med berg i bakgrunden åt ena hållet, vidsträckt äng byten av små floder, ochså med berg i bakgrunden, åt andra hållet. Det är så vackert. Min första kväll gick jag genom åkern, med solnedgången mot gräs och små träd i horisonten. Det var fantastiskt. Sen är det floden, som faktiskt går att bada i! Åh, ljuva vatten, forsander och kallt i värmen. Och sen är det tystnaden, som gör det så rofyllt.
Men vi får se hur lång tid jag blir kvar har i Narti eller om jag åker "hem" till Kathmandu.
One of the girls given Sanctuary
Målning på CAP
Tusen tack till er underbara själar som hjälpt mig köpa material till CAP. Nu har vi precis gjort ett porslinsmålnings projekt! Resultaten finns på g+ och är underbara! Planerade för gruppen på tio, men resten i centeret tyckte det verkade super kul och hängde på vilket var kul att se :) har näst kommer vi måla på skor :)
Om ni är intresserade av att förstå mer om dessa flickors bakgrund läste jag i förrgår en bra bok. Den är väldigt enkelt skriven, och visar hur det är en faktiskt verklighet och tankarna som går i huvudetv hos en flicka såld till underhållnings industrin. Inte så glad läsning, men en bra bok. Sold av McCormick.
New Beginnings
Living in a Sanctuary
Så en dag här känns väldigt lång, mycket studier och så.
Vi kliver upp kl fem gör att plugga, jag snoozar dock en kvart och kliver upp lagom till morgon te. Sen är det massa plugg, och jag försöker lära mig nepali eller arbeta mig igenom mina böcker. Halv åtta är det frukost; ris och curry. Sen är det skoluniform och prefekt flätor som gäller innan vi går till skolan vid kvart i nio. Vid skolan möter vi barnen från alla husen och säger god morgon.
Efter det går jag snabbt till volunteer house och säger hej innan jag börjar min promenad till CAP förbi div handlare för att köpa material till dagen. Vid tio är jag på CAP och säger Hej till de underbara åtta flickorna jag har ritning med där och vi sätter oss och börjar. Oftast spelar vi sen lite spel och pratar fram till lunch vid ett och jag beger mig sen tillbaka till VH. På vägen köper jag oftast lite material i den stora butiken. I VH gör jag lite uppdateringar så att ni där hem inte känner er bortglömda och pratar m de andra volontärerna. Allmänt hänger helt enkelt.
Klockan fyra är jag tillbaka i Sanctuary house och barnen har bytt om till hemma kläder så vi sätter oss i pluggrummet igen med läxor och te, jag åter med min nepali eller en bok. Klockan sju har vi middag, rivs och curry igen. Alla byter om till pyjamas och borstar tänderna innan vi återgår till läxor. Vid halv tio är det äntligen sängdax och jag somnar som en stock. Så härligt att sova!
Så, bra dagar här i Sanctuary house, hoppas ni har det bra där hemma ochså! <3
