sparkling on the go

Good morning! As you might have noticed, I didn't finish my blog after my birthday in Nepal. Honestly, I don't know why - prehaps I was just to excited to go home. But anyway, now it's time to go back!
Nepal trip 2.0! I'm returing with Linn (currently sleeping next to me in the airport), Mari and Eileen aka the lovelies. So it's half pleasure half work, but awesome in both regards. I'll try to update some cuz I know it's requested ;)

GODMORGON och välkommen tillbaka! Som ni kanske märkt skrev jag aldrig klar min nepal blogg efter min födelsedag och alla kramar. Ärligt talat vet jag inte varför - kanske bara för att jag var så inne på attåka hem. Hursomhelst är det dax igen!
Nepal resa 2.0! Nu blir det tillbaka till NOH och KTM med Linn (som sovrr brevid mig på flygplatsen i skrivande stund), Mari och Eileen - aka the lovelies. Så både volontärande och nöje - båda lika spänande och underbara :)
Jag ska försöka uppdatera den här blohhen eftersom det efterfrågats ;) men jag kan inte säga hur mkt - men när jag har tid iaf! Tack till er son har skänkt pengar - jag kommer uppdatera här om de går till ett speciellt projekt eller till NOH "vanliga" verksamhet! Vi hörs! :)

Jag hade just världens söötaste födelsedags hälsning. Auntie Gita sa happy brithday, och Yesholda och Kabita som sätt ute med mig var snabba att hänga på med varsit really?! Oh, happy brithday sister! Sen helt plötsligt kommer alla som satt och pluggandet ut och formar ett litet led till mig och säger en och en happy brithday sister. Efter två av deras handslag ändrade jag det till kramar. Det var mysigt. Trettio födelsedags kramar innan frukost! Det finns nog få bättre sätt att starta dagen på :) gud vad jag kommer sakna dessa söötnosar!

Mina två sista nätter i VH var härliga! Jag och Linn sov på taket! Vi tog två filtar var, varsin kudde och våra sovsäckar och gick upp på taket. Mike har gjort det innan och har sagt att det är coolt, men jag tror vi inte riktigt fattade. Men det var hur häftigt som helst!
Vi tog vara saker och spred ut filtarna på taket. Fyrdubbelt lager med filtar är typ lika tjock som madrasserna här, så det var mysigt och mjukt. Ner i sovsäckarna med blicken mot himlen. Och så klart det var! Vi såg stjärnorna glimma där uppe, och jag insåg att stjärnor överallt tillsammans bildar massa halvmånar.
Vårt hus ligger bra till, på en höjd som gör att lampor från omkring inte stör. Så det var underbart vackert. Och när man vaknar mitt i natten tittar Saab SSU lite förbryllat omkring, sen ser man stjärnorna och månen som tittar ner på en och sommar om.
Första morgonen sov jag länge, och vaknade först när några andra volontärer kom up på taket för att träna. Kändes mysigt slött att fortfarande vara u sovsäcken.. andra morgonen var jag uppe och såg solnedgången. Hoppade runt i min sovsäck som en mask, varm och mysiga och såg solen stiga upp ur bergen. Det var fiint.
En baksida finns det dock med taket. Jag glömde att myggspraya mig. Så på armen som var utanför sovsäck har jag hundra tio myggbett. Bokstavligen, jag räknade. Och sen är mitt ansikte prickigt (har inte vågat räkna). Men det var vårt det, för det var en enormt coolt och härlig grej att göra. Och så vackert!

Idag är det tio dagar kvar till jag åker hem. Idag flyttade jag in i SH och kommer vara har mina sista dagar. Det känns ganska bra. Jag har saknat att vara har och flickorna är så söta. Så lite catch-up för veckan som varit. Inte så mycket har hänt, jag har ingen placement, utan har spenderat mycket tid med att komma över min huvudvärk. Detta innebär sova extra, läsa och spela spel på Linns IPad. Men nu är det bättre, typ.

Igår shoppade jag och Linn så nu har jag fina tyger som jag ska ge till var tailor, det ska bli intressant. Idag gav Michael mig en uppgift, jag ska hjälpa Sudin att skiva brev till nya volontärer. Så något att göra nu. Dessutom är det lite kul. Men min ordentliga placement är SH, det är dit jag vill ge min sista tid. I onsdags kom flera tillbaka, så vi blev fler i huset. Några av dem var Kaitlyn and Karen som kom tillbaka för en dag mellan sin trek och sitt flyg. Så nu har dom akt vilket är så sjuk sorgligt att jag i princip börjar gråta.

Jag har just insett att alla åkt eller kommer att åka och att jag kommer lämna allt här. Det ska bli underbart och komma hem, och jag vill nästan hoppa på flyget nu, jag saknar så många där hemma! Alla underbara människor! Men samtidigt är det så sorgligt att säga hejdå till alla här. Jag kommer sakna dem. Att åka hemifrån var som att säga hejdå för ett tag och sen komma tillbaka. Men de flesta har kommer jag nog inte träffa igen och det är sjukt sorgligt.

Nu har jag varit hemma sjuk i en vecka. Det är het värdelöst. Huvudvärk, och nu har det regnat och asiat i flera dagar vilket som grädde på det hela gör en kall till benen. Jag hade packat ner och undan mina långbyxor, tjockstrumpor och filtar, men nu e de framme igen. Och sen säga hejdå till så många volontärer jag de åker hem eller vidare ut i Nepal. Vi minskar i mängd så drastiskt. Det är lite trist, men enda härligt att se hur många underbara människor som varit här. Men hemma sjuk så märks deras frånvaro mer. Så de senaste dagarna har spenderat med läsning, skrivande, film och en hel del sovande. Härligt nog har Linn kommit tillbaka och bosatt sig i mitt rum så jag har iallafall haft trevligt sällskap.

I fredags var jag i Gitas House (Sanctuary House) och åt middag vilket var underbart. Jag har saknat dem och kommer flytta tillbaka så snart jag känner mig bra. Satt på golvet med Anita, Kushboo, Sumi, Kailashi, Alina med fler, spelade spel med stenar (detta är en riktig skills som jag inte fått in) och bara pratade. Speciellt Sumi har jag saknat - hon är en het underbar och rolig flicka! Vi hade quiz på hur många namn jag kunde, och på skämt började hon kalla mig "Jacket" av ngn anledning. Hon är så grym. Detta är samma tjej som blev överlycklig när hon fick se Brave och tycker Merida är super cool. Jag helt håller med. Och att se Sabina igen, hon hate läst klart boken jag gav henne - the Lucky One - så jag ska ta med mig en ny till nästa gång - change of heart. Hon är så trevlig och begåvad. Sprang runt och jagade Anita, dansade lite. Han inte prata mycket med Kabita eller Bipana, så det blir nästa gång. Jag längtar tillbaka.

 

Of all the Volunteer Nepal people, I've been here the longest. It's pretty cool, because I know a lot and are able to help everyone and give them advice etc. It's also amazing because I've had the time to meet so many amazing volunteers during my time here. Problem is, most of them are leaving again. Being a long term volunteer means I have to see a lot of people coming and going. Today Mariana left. She arrived one week after me and was an amazing girl, whom I really going to miss. It reminded me of Eileen leaving, and I know I really, really miss her. Goodbye sucks. Long term makes for stronger relationships, but it also feels more to let go. I miss Eileen who was with me every day and the funniest most amazing person ever, and who made my first month here wonderful. I'm going to miss Mariana who was just crazy and the best. I'm going to miss Linn who is so cute and funny. And I'm going to miss Clemence who has helped me through my last two months and made me laugh so hard. I'm going to miss Karen and Kaitlyn who was here for only a week but so amazing it feelt like much more. There's many more, and I feel so sad to knolhw I'll leave them or they leave me. But that's okay, because they've all made my timm in Nepal amazing and I know I will always remember them. And hopefully, soon meet them again! Whenever, wherever, my amazing friends.

Nu är min andra dag i civilisation. Det är underbart! Igår kom jag till Kathmandu och fick återse Mariana igen vilket var underbart. Vi gick ut och hade middag med de andra volontärerna och Clemence i Thamel. Att återse både Mariana och Clemence var så kul, jag kände mig helt hypad hela kvällen, så glad att ha folk att prata med. När vi kom tillbaka tittade vi dessutom på film, det var lite som att åka tillbaka i tiden en och en halv månad. Underbart. Idag har jag varit tillbaka hos Papas House och återse alla flickor. Lite härligt som att komma hem på något sätt. Och träffade alla från Sanctuary House som var så glada att se mig, och jag att se dem. Jag ser fram emot att flytta tillbaka :) Nu har vi film kväll igen, och imorgon blir det shopping i Thamel. Åh älskade civilisation!

Att få Internet efter två veckor var seriöst det bästa som hänt på länge. Det vad helt ljuvligt. Att få läsa Fridas mail, skicka alla mina saker till Mallan och höra ifrån mor. Seriöst, jag älskar Internet. Det var nog den bästa dagen jag haft har efter två veckor av ingenting, vilket säger lite grann.

Men det hör tekniskt sett till förra veckan. Så nu till vecka nummer tre.
Der har varit lite upp och ner den har veckan. Ibland qr det underbart att vara här, och ibland önskar jag att jag var långt har ifrån. Men jag försöker koncentrera mig på de underbara stunderna.

Jag har upptäckt vem min favorit person har är; Rekha. Hon är helt underbar :) hon är en sådan person jag skulle vara kompis med där hemma. Hon åt trevlig och rolig och helt lagom på, hon skrattar, frågar och kramas, på ett såntdär bra sätt. Jag känner mig bekväm med henne och som jag kan vara riktigt ärlig. Hon har lärt mig hur man effektivast tvättar kläder efter att jag argumenterade för att lära mig istället för att för att fodra det åt mig. Sen har hon lärt mig äta bättre - att äta med händerna är riktigt svårt, men Rekha är tålmodig och fnissar bara respektfullt ;)

Stunder med Rekha, Shova och flera andra är härliga :) dessutom var det Holi, färg festivalen, den har veckan vilket var underbar kul. Massa färg och jagande. Dagar helt värda. Eftersom Holi var så speciellt får det dessutom ett eget inlägg.

Vädret börjar bli super varmt, dagarna är nästan outhärdliga, och min sovsäck har börjat bli överflödig. Solen är underbar för mina armar, ansikte och ibland ben, dock när den ju inte resten av kroppen så jag är ganska ojämn vid set här laget. Det kommer bli lite jobbigt att sola bort i sommar. Något annat som kommer med värmen är myggor. Vi har förstås myggnät, men det är lite trasig så vissa kommer in ifall. Min mobil har inte ordet mygga, det är lite skumt. Hursomhelst, myggorna har fått tag på mig verkar det som. Jag har aldrig känns myggbett och gör set inte nu heller, men jag gillar att det är vad de små röda prickarna är... dom är lite överallt. Nio på ena handen. Tio pr ena foten, tjugo på andra. Så jag är ganska glad att de inte känns någonting alls.

Torsdag åkte jag ut på Krishnas motorcykel igen till Bardia National Park. 195 km på en motorcykel känns i rumpan. Seriöst, det värker. Och sen var det tillbaka dagen efter, plus åka runt i parken och omgivningen i några timmar ochså. Men så värt för jag såg elefanter! Elefanter är världens coolaste djur. jag är fortfarande lite besviken att jag inte fick någon i julklapp förra året, men stora kramar till Faster som såg till att jag iallafall fick ett mysigt elefant gosedjur ;D Hursomhelst, elefanterna var coola. De gick förbi så nära att jag nästan kunde klappa dem! Häftigt alltså!
Sen var det lite fler djur, men vi åkte inte runt i parken utan tittade på de som dom tog hand om i inhägnader. Och utsikten är underbar! Tidig morgon, sol på uppgång och dimma. Så fiint. Och sen är det bergen ochså - min nya dator bakgrund!

Den har veckan har det lyckas hända endel saker. I söndags så åkte jag med ca 10 tjejor från hostelet till Dang distriktets huvudstad för att vara med i ännu en protestaktion med promenad runt staden. Men detta var en som jag faktiskt absolut till ge mitt stöd till, så jag hjälpte faktiskt till att ropa - jag tror vi skrek om rättigheter och liv. Det hände verkligen något hemskt i torsdag rörande Kamalaris, och alla ville visa hur viktig lagen som förbjuder deras fortsätta arbete är. Och jag är riktigt glad jag gick med. För den som vi veta mer tänker jag skriva ett enskilt inlägg om anledningen på engelska.

Jag har verkligen börjat uppskatta Narti, även fast jag anser att det är trist att inte ha något att göra. Men annars är det ganska najs - simpelt, men bra. Så jag tänkte berätta lite hur en dag ser ut i allmänhet.

Jag vaknar sist i mitt rum, mest för att jag är slö och inte har några läxor. Så, jag halvsover och ser solen stiga utanför fönstret vid sex, men somnar om och vaknar igen vid halv åtta. Jag delar säng med Samjhana, som jag har döpt om till Auntie eftersom hon tycker det är kul att kalla mig Bahini (lillasyster) när hon är uppenbart yngre än mig. Hon har inte så bra engelska, men jag gillar henne, vi ler och gör lite miner åt varandra. När jag vaknar säger alla elva tjejor godmorning sister, det är ganska härligt sätt att vakna på. Eftersom jag är så seg så är det oftast frukost när jag bytt om och varit på toa (squat, och nej, toalett papper existerar inte har ute i ingenstans), vid ca åtta. Eftersom jag är gäst så lyckas någon alltid ha hämtat mat åt mig. Så lyxigt.. och dessutom får jag en sked, vilket är en härlig lyx. Frukost är förresten ris och dagens grönsaksmix, ofta något med blomkål, men bara potatis är ochså ganska vanligt.
Efter frukost sitter vi i rummet ett tag och gör typ ingenting, så ibland skriver jag i min dagbok, sen läser jag en hel del. Och så borstar jag tänderna, men i princip alla morgnar finns det inget vatten vid toaletterna för det är load shedding (det är el ca halva dygnet på bra dagar), så vi går till pumpen utan för the hostel. En intressant grej är att de bara borstar tänderna en gång om dagen, precis när de klivit upp eller när de är och badar, och så har de en grej för att sätta tandborsten i håret vilket jag inte tycker e så hygientiskt.
Just nu har alla i mitt rum sina slutprov, så vid tio har de tagit på sina skoluniformer; mörkblåa byxor eller kjol med ljusblå skjorta. Skolan ligger mitt emot hostelet, så jag kan se dem alla på skolgården när de flesta av de 128 tjejorna går för att ha sina prov. De äldre, i klass åtta och tio, har redan haft sina, och de yngre har dem inte så vi är alla kvar. De yngre, med bedårande Sibani, leker ibland runt mig, ena dagen kull, sen har vi gjort pussel so jag köpt. Jag försöker ofta skriva lite bloggen, dagbok eller mail den har tiden, så jag vet att det någongång under eftermiddagen borde finnas elektricitet att ladda mobilen med igen :)
Vid lunch finns det ibland ris kvar, annars är det kex, namkin (typ okokta nudlar med kaningodis och övergivet med salt) Eller chiura (som platt ris, men inte riktigt ris, lite best). Efter lunch hittar jag ofta Rekha Eller Shova Eller någon och vi går och badar. Det är en flod precis bakom hostelet, med två bra badpunkter. Det ena stället är nära med lerkanter men härlig sandbotten. Det andra är lite längre bort men lättare att tvätta ifrån och lite roligare. Har forsar vattnet rätt fort för det är precis där det kommer ut från en dam, så bottnen består av betong och man får kämpa för att stå still på vissa ställen. Men är man i mitten så är det ganska stilla. Vi badar i vara kläder - dock är det endå pinsamt när killar går förbi av någon anledning. Tvätta håret är lätt, men att tvätta kroppen genom kläder är lite knepigt, men det funkar uppenbarligen det ochså. Sen är det tvätt dax, de tar ofta bara det som de just haft på sig för de gillar av någon anledning att byta mellan två plagg som de har ett par dagar, men jag tycker om att byta kläder så jag tvättar lite mer. De har riktigt bra tvättmedel som funkar med det kalla vattnet, och som gör kläderna riktigt mjuka. Jag har börjat få in hand-tvätts tekniken, det är riktigt knepigt! Tvätta, sen stå i floden och skölja allt. Jag har insett att tvättmaskiner är sjukt bekväma, jag ska försöka att inte klaga på dem i framtiden.
När vi kommer tillbaka från floden är de ofta klara med skolan och proven och berättar hur många fel och rätt. Yemkummari visar ofta sina prov för mig så hon får hjälp med vad som gick fel, sen gör gör vi ibland lite läxor för morgondagens prov. Vid lunch har solen börjat stå så högt att det knappt går att vädra ute, det är verkligen sjukt varm. Ett tag försöker jag sitta utanför rummet med benen i solen och resten i skuggan medans jag läser så jag kan bli lite brun. När jag sitter där läser jag mycket, har läst Hunger Games tre gånger vid det här laget, det är verkligen en kul bok. Så jag har börjat bli lite brun om benen, även fast armarna fortfarande vinner. De vinner speciellt över magen som är vit som ett spöke. Hursomhelst, när solen är för stark ger jag upp och går in - jag har nu börjat uppskatta att de gör sina hus i princip iskalla. Eftermiddagarna ser ganska olika ut; jag skriver, läser, ritar (mina ansikten börjar bli bättre med mer realistiska skuggor), hjälper med läxor etc. Sen spenderas en hel del tid med klapplekar och danser. jag har lärt dem hit-snap-clap och de har lärt mig en annan. Sen tycker Rekha och några andra om potatis dansen. Ibland tittar vi dessutom på film i min lilla mp3 - tio pers i min o aunties säng och ljudnivån är inte så bra så det är mest mini dövfilm, men kul iallafall.
Sitter man framför rummet har man den fina solnedgången precis framför sig, det är en härlig syn att ha varje dag! När solen går ned vid sex är det lunch dax, åter igen får jag sällan hämta tallriken, men ibland lyckas jag gå med bort till matkön iallafall. Det är ganska imponerande hur stora kastrullerna är; det är grönsaksmix för 130 Pers i en kastrull, det är danska grymt. Vad som mer är ganska grymt är att de lagar allt på små eldar i lerhällar. Det är extremt rual och industrial på samma gång!
Efter middag och solnedgång tycker jag om att sitta utanför rummet, vilket är vart vi äter, och njuta av den värme som är kvar och se hur det blåa försvinner från himlen med solen. En av mina kära böcker vid min sida så sitter jag där, men ofta kommer någon och håller mig sällskap. Anita och någon annan liten söötis som jag gör klapplekar med, eller Shova som sjunger så fint, eller Rekha som bara sitter, eller någon ur mitt rum. Vissa är irriterande, men det kan vara ganska trevligt.
När mörkret har fallit ger jag upp och går in, sitter i min och Aunties säng och sysselsätter mig som tidigare under eftermiddagen. Ibland har jag sällskap i sängen med någon som vill ha läxhjälp eller bara petas. Och ibland är det fridfullt. Som jag ser det finns det ett större problem på kvällen, men det är inte lika störande längre; det är det faktum att Basanti, Yemkummari, Hira och någon till är starkt troende hinduer och ber en timme morgon och kväll."Ge-gurdeee" och högljudd sånger som jag inte förlåter är inte min favvo grej, men det är okey. Efter en halvtimme blir det nästan tyst iallafall. Vid åtta går jag och borstar tänderna innan jag kryper ner i min mysiga sovsäck. Som jag sa har de samma kläder i ca två dagar, och de innefattar nätter ochså, Pyjamas existerar lixom inte i den världen så jag är lite udda som byter om, men jag kan verkligen inte tänka mig att sova fullt påklädd - det känns för fuskigt. Oftast är det fortfarande lite läxplugg som pågår och konversationer, så jag proppar i mina hörlurar och somnar ganska snabbt. De har sängarna är ganska mjuka enligt nepali standards (dock fortfarande tunnare än en bäddmadrass), så man sover ganska bra, dock blir det ibland lite trångt med två personer i sängen, men jag klarar mig finfint endå - att ha campat och bott i sovsäck nedklämd mellan familjen har sina fördelar.
Så det är en dag för mig här på Girls Hostel i Narti.

 

My interest in Nepal started through my work with Nepal Orphans Home in 2011. I learned so much about how it works and the children there. What caught my interest the most was the prevailing Kamalari practice. It's now been illegal for I think three years after organisations such as PLAN and SWAN (social welfare action Nepal) created a strong moment to put pressure on the government. Not only has this made the use of Kamalari illegal, but it also give economical support for hostel hosting former Kamalaris and their education. All Kamlaris now have the right to bee freed from their landlord/master and given education. It's a great step in the right direction.

Having learned about this, and seeing that despite huge efforts, the is still a large number of Kamlaris, I wanted to learn more. And I certainly have. Through coming to Nepal I have meet so many ex Kamalaris who are just wonderful and amazing. First I lived with the wonderful girls at Sanctuary House in Kathmandu. They are incredible and will forever live in my heart. Now I'm staying at Narti Girls Hostel, where 128 ex Kamalaris live. Some have been here for years, one of the younger ones arrived just a week before me.
It is some times hard to imagine that these playful and smiling girls have been Kamalaris. That they used to be slaves and work day and night to please their landlord, and still not be sufficient. I am really glad that they are here and safe.
That said, they are so many girls who are not as safe, and still serve under their landlords. It is illegal and awful, but still its existing. And this is were the really sad part from this week comes into the picture. This Thursday, a girl died. She was a Kamalari, and she was shot by her landlord. This really hurts. I feel for this girl, she was in class eight, meaning about fourteen years old, and now she is no more. Her chance to be free never came, because a man decided she no longer deserved to live. It is sad and unfair.
I know so many wonderful girls here who have been in her exact position. Working around the clock, but still not enough to please their landlord. Being punished, hit and hurt when they should be just kids going to school. Just today, Yemkummari told me that her landlord used to hit her with a cane when she's was not fast or efficient enough. And I can help thinking, what if he too would have taken it a step further? What is she was the girl who died?
Or Anita. Or Basanti. Or Hira. Or Samjana. Sima. Kirti. Kalpana. Manita. Binita. Tara. Batani. Shova. Rekha.
Or Sita. Or Sabina. Or Kushboo. Kushila. Sumi. Anita. Gayatri. Bipana. Kabita. Binita. Yeshodha. Ranjita. Eliza. Anu. Ramita. Mary. Rupa. Muskan. Alina. Santoshi. Kailashi. Apsara. Asha. Rupa. Samira. Juno. Kalpana.
What if it was one of them? It would break my heart. There are so many wonderful girls here, and its awful that this young girl never got the chance to be one of them. That she was never freed, and never given sanctuary.
But maybe her death have now brought new life to other Kamlaris, maybe this will be a restart for bringing safety to all those young girls who are still Kamlaris like she was. Maybe it will bring people to see the injustice that still exists here, and empower them to do something about it so that her death is also the death of the cruelty of the landlords. Maybe this was needed to bring freedom to the Kamalaris. I hope that it will mean something, that she did not die for nothing.
I know that I will think of her. And the right to live.

 

 

 

 

 

 

Tjejorna i mitt rum på Girls Hostel i Narti
Sirjana - Sirjana jag delar säng, och eftersom sängen ochså är sittplatsen under dagen sitter vi ofta där tillsammans. Hon är inte super på engelska men det går att prata lite, om inte annat kan bi finissa åt att vi inte fattar. Av någon anledning bestämde hon sig för att kalla mig "Bahini" bara för att jag uppenbart inte är det (lillasyster), så jag kallar henne Auntie. Vi kan ofta sitta och bara säga Bahini! Auntie! ett tag. Jag tror att Auntie är något är äldre än majoriteten i rummet som verkar vara ca 14 år, men jag vet inte, hon bara känns lite mognare.
YemKummari - Detta är tjejen med bäst engelska i rummet, hon är riktigt duktig (även fast det inte är vardagligt ännu utan lite stapligt, men det funkar bra), så hon är den jag pratat mest med. Hon är trevlig och trevlig gillar henne. Eftersom hon har bäst engelska tycker hon om att be om läxhjälp, hon förstår vad jag säger och vill veta att hon får det rätt. Jag tror hon blivit lite bättre under min tid här.
Basanti - Basanti är så sööt, hon har verkligen ett gulligt ansikte! Hon är rolig och trevlig och lite kramig. Hon är inte så bra på engelska så vi kommunicerar inte super men vi kan ta ordbok till hjälp eller oftare, gör saker som inte kräver ord. Jag gillar henne. Och så kramig! Vi kan stå och bara kramas en bra stund! Mys flicka!
Manita - Manita är ganska blyg, jag märkte henne knappt i början men hon börjar känna sig bekvämare runt mig tror jag. Hon är pratar fortfarande inte mycket med mig utöver good morning, men vi har kommit lite närmare. Jag tror hon skulle prata mer med mig nu om hon hade bra engelska. Hon är väldigt sööt och har nästan alltid kjol och ser så härligt mild ut. Igår pratade vi lite, och hon skrattade till och med. Idag tog hon från mitt pussel och började lägga det vilket var super kul att se.
Kirti - Åh herregud Kirti. Hon är trevlig och ganska rolig. När hon är seriös kan hon vara bra hjälp med nepali och tom riktigt trevlig att vara med. Men hon är inte seriös så ofta. Det är lite som hon är halft hög hela tiden med skämt och högljutt skratt. Det är kul ibland, men nr man försöker sova Eller skriva dagbok, eller prata med någon annan är det mest frustrerande. Sen har Kirti ochså en tendens att vara enormt PÅ. Nästan i knät, över axeln, upp i ansiktet, fingrar överallt. Det är otroligt irriterande och ofta vi jag fly.... men när hon är seriös och lugn är hon en trevlig tjej.
Hira - hennes namn betyder Diamant, gulligt tycker jag. Hon är lite knubbigare är den normalt nepalesiska personen och insisterar på att hon är fet, så vi spenderar lite tid met att jämföra magar, och att jag insisterar på att hon inte är fet. Hon är faktiskt ganska sööt. Hon är trevlig och bryr sig. Hon har inte heller super engelska och kan vara lite blyg, men det hon faktiskt säger är bra så jag tror mest att hon inte inser att hen har bra engelska.
Sima - Hon har på något sätt ett intryck av att vara ytlig, hon ser lite så ut. Hon säger inte mycket till mig men pratar endel i allmänhet. Dock verkar hon inte ytlig som person utan ganska trevlig, bara mer utåtriktad - hon verkar ha en självsäkerhet som flera av de andra saknar. Och hen verkar ganska trevlig.
Kalpana - Kalpana är ochså en sändare person som jag inte märkt. Hon är tyst, även på nepali, och verkar inte vara i varat rum så mycket så jag gillar att hon har kompisar i något annat rum.
Binita - Binita är ochså en sån där hög person som Kirti, skämtare. Hon är lite yngre och inte lika på i knät som Kirti, men kräver uppmärksamhet på samma sätt. Hon är mer av en fysisk skämtade än Kirti och tycker om att "make a fool of herself", viket är kul ibland, men ochså frustrerande stund till stund.
Manju -

Andra tjejor på Girls Hostel i Narti
Karmu - är tekniskt sett i mitt rum, men jag har hennes sängplats, så hon sover just nu någonannanstans. Vet faktiskt inte riktigt vart. Men hon är trevlig. Hon har inte så bra engelska, men går att prata lite med. Hon är dock en av de få som låter mig göra saker, och drar mig med för att hon vill det. Så jag har tillochmed besökt hennes släktingar och där fick jag skala bönor. Karmu har dock en tendens att vilja rensa mitt ansikte från finnar och försöker klämma bort dem. Men hon är trevlig endå.
Anita - Anita är en av småttingarna och seriöst så sööt att jag dör. Vissa har bara det där ansiktet som får en att smälta. Och hon har leendet ochså, och det där glädjefulla skrattet. Vi kan sitta och göra klapplekar och får det rätt och hon skrattar och tjuter av glädje. Bokstavligen tjuter. Det är underbart. Något annat kul med Anita är att vi kan sitta och göra grimager åt varandra - hon kan lyckas se ganska hemsk ut trots sitt söta ansikte. Ochså skrattar hon.
Batani - Det har är en underbart sööt lite blyg flicka som jag lyckats få le mot mig nästan hela tiden. Hon vinkar så fort hon ser mig, det är bedårande. Hon är ochså en av de små och har bara varit har en vecka längre än mig, så vi är nya båda två. Eftersom hon är ny har hon varit varligt blyg, så det är kul att se hur hon börjar finissa och vara med de andra barnen mer och mer. Hon har ochså det där underbara leendet.
Rekha - Min favorit person är nog Rekha. Hon är helt underbar! Hon är en sådan person jag skulle vara kompis med där hemma, dessutom är hon nog lika gammal som mig. Hon åt trevlig och rolig och helt lagom på, hon skrattar, frågar och kramas, på ett såntdär bra sätt. Jag känner mig bekväm med henne och som jag kan vara riktigt ärlig. Hon har lärt mig hur man effektivast tvättar kläder efter att jag argumenterade för att lära mig istället för att för att göra det åt mig. Sen har hon lärt mig äta bättre - att äta med händerna är riktigt svårt, men Rekha är tålmodig och fnissar bara respektfullt...
Tara - Detta är ochså en av de äldre tjejerna, den första av dem jag faktiskt pratade med. Hon är ochså trevlig, och jag tror hon läser på college. Men jag har inte pratat så mycket med henne.
Shova - Shova är sööt och öppen, ochså äldre. Jag har skrivit hennes historia som hon delade med mig förra veckan. Hon är rolig och kan göra en del illustrerande skämt, typ härma en get. Hon är kul. Och trevlig, det går att prata med henne liksom Rekha. Sen sjunger Shova fantastiskt, hon har verkligen en underbar röst och jag älskar när hon sjunger. Jag kommer sakna henne och Rekha mycket.

Idag var det Holi som är en färg festival och der var en sjukt intressant högtid. Och jag älskade att ha den har i Narti.

Meningen med festivalen vet jag ärligt talat inte, jag menar hur kan det vara logiskt att färga varandra? Men jag tror att det är en fortsättning på tikkan, för det verkar vara samma färg. Men det spelar ingen roll, grejen är att det är sjukt kul.
Hela eftermiddagen spenderade jag med färgpuder i handen och sprang och jagade folk :) jag tror inte jag blev jagad något eftersom jag tenderade att alltid ha färg i handen och därför kunna ge igen. Jag är tydligen ganska grym på att springa - vem kunde tro att jag är snabbare än de flesta här?! Och stenarna på marken var inte så mycket utmaning som man skulle kunna tro, jag bara låtsades som att de inte var där. Nu har jag såklart sjukt ont i fotsulorna, men det är det vårt för jag sprang ikapp ganska många ;)
Jag och Prem, en pojke från Prataps House, hade halft krig. Innan jag kom in i leken hade han lyckats färga och dränka i princip alla i vatten - kungen på täppan typ. Så såklart blev jag nästa mål. Det tog ett tag innan han fick mig, men sen tog det ännu längre innan jag tog honom - han är helt sjukt snabb! Men till sist lyckades jag spreta färg på han med.
Jag blev ganska snabbt färgad och lyckades ta i princip alla. De som stöd på övervåningen skrek konstant av glädje när jag jagade någon, medan den jagade tjuter hur högt som helst! Underbart! Det tog ett litet tag innan folk gjorde ordentligt på mig, men de insåg hyfsat snabbt att jag var fullt med på leken, och i slutändan tror jag jag hade mest färg i ansiktet av alla!
Mitt i leken lyckades jag sluta en liten pakt med lilla Anita; jag delar med mig av min färg och vi attackerar tillsammans. Det funkade super! I princip alla gav mig lite färg eftersom jag är the tourist, så jag hade jämt färg i handen (och om det tog slut kunde jag ju alltid ta det jag fått i ansiktet). Så lite till mig, lite till Anita, och sen är det bara att springa! Vi fick ganska många. Några sprang Anita efter, jag kom ikapp och höll ned dom så hon kunde nå ansiktet på dem - hon är ju ganska kort. Det funkade super för det var ingen som förväntade sig ;) Anita lyckades ochså ta ner några av de jag jagade - super :D
Jag lyckades ochså med en liten pakt med Batani, en av de nyaste små tjejorna. Hon tyckte leken var kul, men gillade inte att bli jagad. Jag hjälpte henne lite, gav färg och så till att hon hade ngn att smeta på. Och hämnas de som smetade på henne ;) Jag gav henne färg (fördelar med att vara the tourist) och hon delade med sig av sitt vatten - blöt färg är klistrigare färg! ;) sen fick jag smeta på henne ochså, åh hon är så sööt.
Sen har vi underbara Rekha. När Krishna kom med mer ammunition (dvs färg påsar), lyckades Rekha få en påse. Blå härlig färg! Vi spelade ner varandra - hur motstår man det lixom? Sen tog vi massor. Vi och flera andra färg galningar tog oss än över våningen och drog fram de som gömde sig så vi kunde dra fingrarna i deras ansikten. Seriöst underbart! Färg och massor med kul. Någonstans har i mitten insåg jag att pulvret smakar hemskt, och spottet får en o så härlig blå färg - så skratta och få färg i ansiktet samtidigt funkade inte så bra. Tror de flesta failade på den punkten iallafall. Vi kämpade mot alla ofärgade, och extra kladdade de färgade. Och kladdade på varandra. Rekha lyckades ge mig färg på magen, men jag lyckades på henne senare ochså. Men hennes stora bedrivt var att köra ner det i min sport bh - jag var så inte beredd på den! Men sjukt fiffigt och kul! Lika kul var det inte sen när vi skulle båda bort färgen, eller jo det var det - men när jag kommer hem i Maj och fortfarande är blå mellan brösten kommer det inte vara lika kul ;) Jag lyckades ochså ge igen det ochså, typ en halv timme senare när vi var i princip klara. Bra spenderad sista färg tycker jag :)
Hela mitt ansikte var blått (japp, fina bilder kommer på g+), hela min hals och ner mellan mina bröst, mina armar, nacke, ben, byxor, tröja. Underbart :) Så efter att ha blivit helt färgade blev det massbad i floden (med kläder för det är så man badar nepali style) - den blev nog helt färgad. Jag gick med Rekha och Tara och kämpade för att få bort min färg. Det var kul att se hur vattnet blev blått. Ett problem bara; min hud verkar vara mer absorberande än deras - jag fortfarande efter sjukt mycket färg blå mellan fingrarna, och dessutom innanför bhn. Och den andra vet jag inte hur lång tid det kommer ta innan det går bort.. men det gör inget, för det är en ganska kul påminnelse ;)
När vi kom tillbaka hade solen gått ner och alla sätt i en stor cirkel, 132 personer stor, och åt middag. Mat till dagen i ära, så det fanns massor spännande som jag aldrig ätit innan. En god svamp mix, pakoda som jag gillade redan innan, och paher som jag på något sätt kan tycka om även fast det tekniskt sett är en ost. Mums iallafall :)
Så, allt som allt var Holi riktigt kul och färgglatt. Vi borde ha något sådant i Sverige - springa runt och smeta varandra med färg :D

I was the youngest in my family. Two older sisters and one older brother. My family was very poor and have very little. But we was okay.

Then my father got cancer, with big open wounds on this legs. It looked very scary. His cancer killed him. My mother got so sad, she got crazy in her head. Her hands got closed, but she could not open them. She was sad so god could not open her hands.
We moved to live with my grandmother and grandfather. There my mother got better and she could open her hands again. She was no longer crazy, so god made them open.
Then my grandmother and grandfather died. I was very sad. Now my father, my grandmother and grandfather was with god in the sky. 
A kind friend from abroad paid for my education and moved me to a boarding school. I was there and learned from I was very little to sixth grade. Everyday I would read and write and I liked it. I had many friends. 
Then my auntie and uncle needed me and moved me to them. I was to help at their hotel. Everyday I worked. They said; dish our plates, wash our clothes, clean our hotel. I had breakfast at two in the morning, and dinner at eleven in the night. The rest of the time I worked. I had no time to go to school. I missed reading and writing very much. But I had no time.
A girl from Narti hostel was at our hotel for picnic. She was very kind and talked to me. She asked my name and class. I told sister I was Shovla and I finished year six. She told me not to say sister, say friend, for she said I was older. But I said no sister, and called her sister still. She gave me her number, and I gave her the card for auntie and uncle's hotel. I borrowed their phone sometimes.
Sister from Narti hostel went home, hut later she called me. I told her she was so nice for calling me again, and for asking how I was. I told her I was very sad and missed to read and write and go to school. I told her I had no time, because I always work. She said Sir at hostel said I could come there.
I left auntie and uncle's hotel early in morning. At one in the night I was in Lawajuni. The girls from Narti hostel picked me up with bicycle and take me to Narti hostel.
In the beginning I did not know what to do. Before, I worked all time, and sleeping just three hours. Now, I had nothing I had to do. 
But I had much time to read and write. I like that very much. When I came here I read in class seven, now I am finished with year eight exams. I was very nervous for my exams. Now I will start year ten. I want to learn more, amd read more. In the future I might want to be a doctor, or maybe a singer. But still learn and read a lot.
Last November I visited by mother, she lives very far away. She is married again and have to sons. One year three and one year six. She is happy, but very poor. I am better in Narti hostel where I can learn. One of my sisters has a sön, he is three years old. My other sister have a daughter, she is only line months and very small. My brother its not married.
I miss my family. At night, I look in the sky and pray to the stars. There is god with my father, my mother,my grandmother and grandfather. They are dead, so I say that they are god. So I pray to god in the stars.
I have friends here. No one is forcing me to dish or wash. And I can read and write much, it is fun. This is better, and I am learning very much.

Min andra vecka mitt i ingenstans (25mars)

I början av min andra vecka i Narti var jag fortfarande ganska emot att vara där. Jag var het beredd på att åka tillbaka till Kathmandu och återvända till Sanctuary House och CAP. Allt som allt hade jag hunnit blivit ganska trött på ingenstans.
Men sen så bytte jag åsikt och bestämde att det kanske inte var så dumt iallafall. Och trots en chans att åka hem, bestämde jag mig ( efter mycket velande i sann Erika stil) att stanna och ge det en till chans. 
En av mina favorit saker med att vara mitt ute i ingenstans är att det finns en flod här. Det är het gudomligt att få bada i princip varje dag, faktiskt bada. Omgivas av kallt vatten som forsar förbi. Flyta, simma. Och inte bara huka under en kran med iskallt vatten. Det kommer jag sakna i Kathmandu, för där finns det ingen chans till ett bad. Och inger rent vatten utomhus heller för den delen.

På torsdagen klättrade jag upp på Krishnas moped och vi åkte typ en timme till en större stad. Utsikten längs vargen var så fiin. Bergen som täcker alla riktningar, gröna och rika, torrbelagda floder med vit sand och åkermark avbruten av lerhyddor. Vi åkte upp längs ena berget / stora kullen, brant på ena sidan, för att sen åka ner på andra sidan jag vi kommit upp. Om det var hemma hade vi bara gjort en tunnel rakt igenom.
Hursomhelst så åkte vi till ett rally, och jaaa mamma, jag vet att jag lovade att inte gå på någon protestation, men det här var en trevlig en. Det var för att öka medvetenhet och få uppmärksamhet på högre nivå kring mark och egendom. Tydligen äger arbetarna som jobbar på fälten inte sön mark, utan hyr den på premissen att de ger ägaren hälften av vinsten. Vilket är en otroligt dålig pakt för dem, men dom är inte riktigt i position att kunna ställa krav. Dessutom bidrar den har situationen till den fortsätta traditionen av Kamalaris, för att familjen ska ha råd att kunna fortsätta under de förhållanderna. Så, promenad genom staden med protestanter som ropar saker på nepali som jag naturligtvis inte förstår, men det var intressant iallafall.
Dagens svåra fråga: hur ser "landowning certificate" ut i Sverige? Vem äger marken - mannen eller kvinnan?
Det är så svårt att svara när våra system är helt olika!

I don't know alot about these girls individual stories, but I know that everyone of them come from situations preventing them from going home. They have been rescued from serving as domestic slaves, or maybe even approaching the entertainment industry.

They have parents incapable of providing for them, and unable to give them education and childhood, rights by all means. Parents should be able To provide a worthy life for their children, something these girls parents have been unable to. So now they live here, in a big surrogate family that have the means to both love and provide for them. On the walls of this rooms are pictures of friends, their family here, but also their old families. They point them out, showing who they are. Like any normal person they miss their family, meeting them only a few times a year. But they know that this is better for them. This way, they will get a job kmr the future, and be able to give their own kids the chance ao attend school instead off working. A new cycle can begin.

What is worse about these children's past, is that not only have they not been able to attend school, but they have actually been sold. Working almost around the clock as domestic slaves., giving all they are To someone who hardly deserves it. And they have been put their by their own families, sold like any goods. The reasons are there, providing the family with some money and perhaps enabling a sibling the chance to attend school, or give the family food for the day. And there is that small hope that perhaps the girl will come to a good family. But that never happens. So being saved from their life as domestic slaves means the world.

The girl sitting infront of me was once a domestic slave. This beautiful, funny and lovely little girl was once sold by her parents, just like her sisters. Left. Maybe this gave their brother the chance to attend school, hut that doesn't change the fact that these three girls have been sold. They have the right to good life and someone capable to accept and love them as they are.

I don't know what's worst, being an actual orphans who lost all parents to end up alone in the world. Or have them alive, hut knowing that if you returned, they would sell you again. To lost, or to know they would not have you. Honestly, I don't know.

Sometimes I see these girls staring out in to empty space, their focus far far away, the girl in front of me doing just that. There is a certain sadness in those eyes, a thought of the home that once was perhaps. But after a while they smile again, and return to their homework - saying goodbye to the past and embracing the future. This is home now, and it is a good one. Eventhough her old parents aren't here, she have hundred sibling who love and care for her, full of friendship and hope.

And that is what matters the most.

Tusen tack till er underbara själar som hjälpt mig köpa material till CAP. Nu har vi precis gjort ett porslinsmålnings projekt! Resultaten finns på g+ och är underbara! Planerade för gruppen på tio, men resten i centeret tyckte det verkade super kul och hängde på vilket var kul att se :) har näst kommer vi måla på skor :)

Om ni är intresserade av att förstå mer om dessa flickors bakgrund läste jag i förrgår en bra bok. Den är väldigt enkelt skriven, och visar hur det är en faktiskt verklighet och tankarna som går i huvudetv hos en flicka såld till underhållnings industrin. Inte så glad läsning, men en bra bok. Sold av McCormick.