Min andra vecka mitt i ingenstans
Min andra vecka mitt i ingenstans (25mars)
I början av min andra vecka i Narti var jag fortfarande ganska emot att vara där. Jag var het beredd på att åka tillbaka till Kathmandu och återvända till Sanctuary House och CAP. Allt som allt hade jag hunnit blivit ganska trött på ingenstans.
Men sen så bytte jag åsikt och bestämde att det kanske inte var så dumt iallafall. Och trots en chans att åka hem, bestämde jag mig ( efter mycket velande i sann Erika stil) att stanna och ge det en till chans.
En av mina favorit saker med att vara mitt ute i ingenstans är att det finns en flod här. Det är het gudomligt att få bada i princip varje dag, faktiskt bada. Omgivas av kallt vatten som forsar förbi. Flyta, simma. Och inte bara huka under en kran med iskallt vatten. Det kommer jag sakna i Kathmandu, för där finns det ingen chans till ett bad. Och inger rent vatten utomhus heller för den delen.
På torsdagen klättrade jag upp på Krishnas moped och vi åkte typ en timme till en större stad. Utsikten längs vargen var så fiin. Bergen som täcker alla riktningar, gröna och rika, torrbelagda floder med vit sand och åkermark avbruten av lerhyddor. Vi åkte upp längs ena berget / stora kullen, brant på ena sidan, för att sen åka ner på andra sidan jag vi kommit upp. Om det var hemma hade vi bara gjort en tunnel rakt igenom.
Hursomhelst så åkte vi till ett rally, och jaaa mamma, jag vet att jag lovade att inte gå på någon protestation, men det här var en trevlig en. Det var för att öka medvetenhet och få uppmärksamhet på högre nivå kring mark och egendom. Tydligen äger arbetarna som jobbar på fälten inte sön mark, utan hyr den på premissen att de ger ägaren hälften av vinsten. Vilket är en otroligt dålig pakt för dem, men dom är inte riktigt i position att kunna ställa krav. Dessutom bidrar den har situationen till den fortsätta traditionen av Kamalaris, för att familjen ska ha råd att kunna fortsätta under de förhållanderna. Så, promenad genom staden med protestanter som ropar saker på nepali som jag naturligtvis inte förstår, men det var intressant iallafall.
Dagens svåra fråga: hur ser "landowning certificate" ut i Sverige? Vem äger marken - mannen eller kvinnan?
Det är så svårt att svara när våra system är helt olika!
I övrigt har veckan spenderats som min första, men jag erkänner att jag varit lite öppnare den har veckan. Jag börjar känna mig lite mer hemma. Jag är fortfarande emot att bli petad på, men jag tror de börjar känna det och vi börjar kommer överens bra. Jag har läst ut alla mina böcker (fem stycken) och även läst en av dem tre gånger, så det finns som ni kanske gissar inte så mycket att göra. Har dessutom kollat på film på min mp3 och skrivit en hel del mail och funderingar att skicka eller uppdatera så snart jag kommer åt Internet. Jag saknar Internet xD
Men jag har varit mer social den har veckan, gått på promenader med folk, faktiskt haft kul när vi badat och tvättat, suttit och pratat, lekt mer klapplekar, lagt pussel med de yngre, ritat av folk och varit socialare i allmänhet.
Igår lag jag på skolans tak med Shovla och vi sjöng. Hon nepali och jag svenska. Jag gillar Shovla, hon är riktigt trevlig och rolig (på ett bra sätt, vissa är är bara för på). Hon är någon jag faktisk skulle kunna se mig själv vara kompis med och jag kommer nog sakna henne. Tidigare under veckan berättade hon sin historia för mig, om hennes liv och att komma hit. Att sakna skolan och aldrig ha tid, för att sen återfå utbildning och vänner igen. Det var ganska fint, jag ska lägga upp den här så ni får läsa.
Så, en sak finns kvar att säga; jag vet fortfarande inte vad jag ska göra här. Urmilla från Freed Kamalari ska prata med mig, men hon har som sagt haft sina slut prov. Nu i veckan blev hon klar, men hon ska hem och besöka sin släkt ochså. Så om någon dag så kanske jag får något att göra. Vi får se.
Hon var har i fredags och sa Hej innan hon åkte till Sina släktingar. Med sig hade hon Nathalie och Kristoff från Tyskland. Nathalie har skrivit boken om Urmilla, som handlar om livet som Kamalari, slav, och vad hon upplevt i sitt liv. Det är en bok jag vill läsa när jag kommer hem. Urmilla Chaudhary, Slavenkind. Kristoff är Nathalie syster och tillsammans har de spelat in en film dom senaste fyra åren som visar verkligheten för Kamalaris, Urmillas historia, barnen har i Narti och professionella inom ämnet. Filmen är gjord i samarbete med Plan, som finansierar Narti Hostel och skolan som hör till, de har gjort ett enormt arbete för att ge de har tjejerna trygghet, och kommer visas i Oktober. Jag hoppas svensk tv köper in dokumentären, om inte annat kanske den finns på Plans hemsida senare. En av de barn som deltar i filmen och berättar delar av sin historia tillsammans med Urmillas tror jag är Shovla, så det vi jag se. Hon är en så underbar person.
Och det var allt för min andra vecka.
