Min första vecka mitt ute i ingenstans
Hej där alla människor hemma i Sverige.
Nu har jag haft min första vecka mitt ute i ingenstans, i en by som heter Narti. Det ligger i Dang distriktet tror jag, så försöker lägga en karta till det här så ni kan se ungefär vart i Nepal jag var någonstans. På bussresan till Narti - som tog elva timmar - åkte via längs ett berg. På ena sidan en brant vägg uppåt, och på andra, en halvmeter till branten nedåt. Det var ganska obehagligt, men utsikten var otrolig. Jag njöt några ögonblick och blundade sedan och tänkte på en trygg och rak väg.
Jag har varit i Narti för att jobba med Swan, en organisationen som räddar Kamlaris, tidigare hushållsslavar. Jag tyckte det lät som ett projekt att hjälpa till och kämpa för. Att stödja, liknande jag lett projekt och hjälpt till på CAP.
Men ibland så funkar saker inte. Urmilla, den ansvariga flickan som skulle ta emot mig och visa vad de gör här haft sina prov under hela veckan jag varit här och jag här därför inte kunnat ge min tid at organisationen - alla andra talar inte engelska. Vi får se när jag får kontakt med dem igen.
Så istället här hela min vecka spenderats på hemmet där över hundra räddade flickor bor. Det här varit en ganska intressenter vecka. Jag här bott i ett rum med tolv flickor, som är otroligt påträngande. Dom är trevliga, och jag är glad att dom är här, och inte kvar i tjänsten dom hade innan. Jag uppskattar att dom räddas och blir givna en utbildning och en ny chans. Det har varit kul och intressant att se hur de lever, men inte något jag tror skulle klara en längre tid.
De är otroligt påträngande. Jag får inte vara själv. Varje stund jag inte ler undrar de varför jag är ledsen. De envisas med att konstant klappa mina bed och armar. Dra i mina kläder. Peta i mitt hår - detta upptäckte jag var för att se om vi här likadana kryp i hårbotten. De låter mig varken tvätta, hänga eller vika själv. Jag låts inte hämta mat, eller gå på toaletten själv. Det är som om jag vore invalid och det driver mig till vansinne.
Jag har accepterat det dock, jag är trots allt där för deras skull. Jag sjunger med dem, hjälper med massor av matte, hjälper med uttal, vi gör ramsor och skrattar en del. De är trots allt roliga. De älskar att skämta och skoja, och att lära mig nepali. De är härliga barn och ungdomar. Men endå känner jag mig inte riktigt bekväm, så kanske åker tillbaka till Kathmandu inom kort.
Utsikten och omgivningen är dock underbar. Bakom huset är en en skogskulle varifrån man här hyfsat lång utsikt; skog och bebyggelse med berg i bakgrunden åt ena hållet, vidsträckt äng byten av små floder, ochså med berg i bakgrunden, åt andra hållet. Det är så vackert. Min första kväll gick jag genom åkern, med solnedgången mot gräs och små träd i horisonten. Det var fantastiskt. Sen är det floden, som faktiskt går att bada i! Åh, ljuva vatten, forsander och kallt i värmen. Och sen är det tystnaden, som gör det så rofyllt.
Men vi får se hur lång tid jag blir kvar har i Narti eller om jag åker "hem" till Kathmandu.
