Att vara given en möjlighet
Nu har jag varit på CAP i lite mer än en vecka och jag älskar det. Flickorna där är underbara, så trevliga och roliga. Det är verkligen underbart att vara där!
Det jag gör är teckning och pyssel, vilket betyder att jag (med Eileens hjälp) köpt kritor och ritblock så att de nu har varsitt att rita i varje dag jag kommer. Vi har ritat varandra, blommor skuggor, former mm. Vi använder färgpennor, kritor, skuggor och pensel. Det är så kul att se dem ta till sig nya koncept och använda dem. Idag gjorde jag en vanlig femkantig stjärna vilket fascinerande alla så lektionen tog ett sidospår och alla fick lära sig rita en stjärna utan att lyfta pennan. Det blev massa skratt och glada utrop av look sister! Så härliga människor. Jag ser fram emot att spendera min tid här!
Jag vill passa på har att berättad lite mer om flickorna på CAP.
Alla har varit utsatta för våld eller trafficking på något sätt och har blivit räddade från det livet. Vissa har själva varit utsatta för trafficking. Vissa har föräldrar som sålt deras systrar, och därför inte är trygga i sin hem miljö - de är näst att bli sålda. Tyvärr är trafficking och Kamlaris industrin så stark i Nepal att det på flera sätt krävs av familjen att de säljer sina döttrar, vilket är otroligt sorgligt. Ett flertal att flickorna på CAP kommer även från underhållnings industrin, dvs de har jag jobbat med att sälja sex. Jag vet inte de enskilda flickornas bakgrund, men jag vet att dom är otroligt lyckligt lottade som hamnat på CAP och får ett nytt och bättre liv.
Så om någon är intresserad så får ni gärna hjälpa mig stödja dem. Antingen via att hjälpa mig med att köpa material etc för mina lektioner med dom så vi kan fortsätta göra roliga projekt. Tillexepel skulle jag vilja måla skor med dom, men behöver då köpa det till alla flickorna. Så om någon vill stödja ett sådant projekt far ni gärna höra av er.
Det andra sättet att bidra till dessa flickors liv är att stödja ett projekt de sysslar med som kallas SAXO. Varje dag jobbar flickorna med att sy super fina väskor som de sedan säljer via projektets samarbete org i Frankrike eller till volontärer. De arbetar 2-6 timmar per dag, och får betalt för sitt arbete. Genom det har arbetet tjänar de mer än de flesta tjänster i Nepal, så det är ett arbete som verkligen värderas. Överskottet från var väska går ochså till att stödja centret så flickorna kan fortsätta bo, undervisas och arbeta där. Och de är så noggranna och dedikterade till arbetet. Så om någon är intresserad av att köpa deras väskor så kan jag ta med några hem. Dom är super fina, och med en namn lapp så man vet vem som har gjort väskan. Så underbart.
Jag ska iallafall ha minst en till mig.
Dessa flickor är så godhärtade att det är ett fullkomlig nöje att spendera min tid med dem. Igår lärde dem mig alla färger på Nepali, vilket innebar mycket repetion från min sida, och tålamod och massa skratt från deras sida. Det var underbart kul. Bland det första som hand idag var att de frågade "what is this sister?" Och pekade på något gult med ett stort leende. Efter några ögonblicks fundering kunde jag säga "gulafi" och de alla log större, imponerade över att jag kom ihåg, och startade full genomgång igen. Det var underbart. Efter att vi haft våran lektion idag så sätt vi och spelade spel, de har lärt oss deras klassiska spel. Det är superkul men svårt, lite som biljard. Men det bästa är det runt; skrattande och glada minder, både tillsammans och åt varandra. Det är så underbart hur språk barriärer och samhällsskillnader bara faller bort och vi helt enkelt har roligt tillsammans. Innan vi gick idag så hade de en hejdå ceremoni för Eileen på hennes sista dag, med sång, dans och tika. Det var spontant och oplanerat, men tanken bakom det så underbar och det var helt fantastiskt. Jag <3 alla underbar människor på CAP!
Kommentarer
Trackback
