sparkling on the go

Nu har jag varit hemma sjuk i en vecka. Det är het värdelöst. Huvudvärk, och nu har det regnat och asiat i flera dagar vilket som grädde på det hela gör en kall till benen. Jag hade packat ner och undan mina långbyxor, tjockstrumpor och filtar, men nu e de framme igen. Och sen säga hejdå till så många volontärer jag de åker hem eller vidare ut i Nepal. Vi minskar i mängd så drastiskt. Det är lite trist, men enda härligt att se hur många underbara människor som varit här. Men hemma sjuk så märks deras frånvaro mer. Så de senaste dagarna har spenderat med läsning, skrivande, film och en hel del sovande. Härligt nog har Linn kommit tillbaka och bosatt sig i mitt rum så jag har iallafall haft trevligt sällskap.

I fredags var jag i Gitas House (Sanctuary House) och åt middag vilket var underbart. Jag har saknat dem och kommer flytta tillbaka så snart jag känner mig bra. Satt på golvet med Anita, Kushboo, Sumi, Kailashi, Alina med fler, spelade spel med stenar (detta är en riktig skills som jag inte fått in) och bara pratade. Speciellt Sumi har jag saknat - hon är en het underbar och rolig flicka! Vi hade quiz på hur många namn jag kunde, och på skämt började hon kalla mig "Jacket" av ngn anledning. Hon är så grym. Detta är samma tjej som blev överlycklig när hon fick se Brave och tycker Merida är super cool. Jag helt håller med. Och att se Sabina igen, hon hate läst klart boken jag gav henne - the Lucky One - så jag ska ta med mig en ny till nästa gång - change of heart. Hon är så trevlig och begåvad. Sprang runt och jagade Anita, dansade lite. Han inte prata mycket med Kabita eller Bipana, så det blir nästa gång. Jag längtar tillbaka.

 

Of all the Volunteer Nepal people, I've been here the longest. It's pretty cool, because I know a lot and are able to help everyone and give them advice etc. It's also amazing because I've had the time to meet so many amazing volunteers during my time here. Problem is, most of them are leaving again. Being a long term volunteer means I have to see a lot of people coming and going. Today Mariana left. She arrived one week after me and was an amazing girl, whom I really going to miss. It reminded me of Eileen leaving, and I know I really, really miss her. Goodbye sucks. Long term makes for stronger relationships, but it also feels more to let go. I miss Eileen who was with me every day and the funniest most amazing person ever, and who made my first month here wonderful. I'm going to miss Mariana who was just crazy and the best. I'm going to miss Linn who is so cute and funny. And I'm going to miss Clemence who has helped me through my last two months and made me laugh so hard. I'm going to miss Karen and Kaitlyn who was here for only a week but so amazing it feelt like much more. There's many more, and I feel so sad to knolhw I'll leave them or they leave me. But that's okay, because they've all made my timm in Nepal amazing and I know I will always remember them. And hopefully, soon meet them again! Whenever, wherever, my amazing friends.

Nu är min andra dag i civilisation. Det är underbart! Igår kom jag till Kathmandu och fick återse Mariana igen vilket var underbart. Vi gick ut och hade middag med de andra volontärerna och Clemence i Thamel. Att återse både Mariana och Clemence var så kul, jag kände mig helt hypad hela kvällen, så glad att ha folk att prata med. När vi kom tillbaka tittade vi dessutom på film, det var lite som att åka tillbaka i tiden en och en halv månad. Underbart. Idag har jag varit tillbaka hos Papas House och återse alla flickor. Lite härligt som att komma hem på något sätt. Och träffade alla från Sanctuary House som var så glada att se mig, och jag att se dem. Jag ser fram emot att flytta tillbaka :) Nu har vi film kväll igen, och imorgon blir det shopping i Thamel. Åh älskade civilisation!

Att få Internet efter två veckor var seriöst det bästa som hänt på länge. Det vad helt ljuvligt. Att få läsa Fridas mail, skicka alla mina saker till Mallan och höra ifrån mor. Seriöst, jag älskar Internet. Det var nog den bästa dagen jag haft har efter två veckor av ingenting, vilket säger lite grann.

Men det hör tekniskt sett till förra veckan. Så nu till vecka nummer tre.
Der har varit lite upp och ner den har veckan. Ibland qr det underbart att vara här, och ibland önskar jag att jag var långt har ifrån. Men jag försöker koncentrera mig på de underbara stunderna.

Jag har upptäckt vem min favorit person har är; Rekha. Hon är helt underbar :) hon är en sådan person jag skulle vara kompis med där hemma. Hon åt trevlig och rolig och helt lagom på, hon skrattar, frågar och kramas, på ett såntdär bra sätt. Jag känner mig bekväm med henne och som jag kan vara riktigt ärlig. Hon har lärt mig hur man effektivast tvättar kläder efter att jag argumenterade för att lära mig istället för att för att fodra det åt mig. Sen har hon lärt mig äta bättre - att äta med händerna är riktigt svårt, men Rekha är tålmodig och fnissar bara respektfullt ;)

Stunder med Rekha, Shova och flera andra är härliga :) dessutom var det Holi, färg festivalen, den har veckan vilket var underbar kul. Massa färg och jagande. Dagar helt värda. Eftersom Holi var så speciellt får det dessutom ett eget inlägg.

Vädret börjar bli super varmt, dagarna är nästan outhärdliga, och min sovsäck har börjat bli överflödig. Solen är underbar för mina armar, ansikte och ibland ben, dock när den ju inte resten av kroppen så jag är ganska ojämn vid set här laget. Det kommer bli lite jobbigt att sola bort i sommar. Något annat som kommer med värmen är myggor. Vi har förstås myggnät, men det är lite trasig så vissa kommer in ifall. Min mobil har inte ordet mygga, det är lite skumt. Hursomhelst, myggorna har fått tag på mig verkar det som. Jag har aldrig känns myggbett och gör set inte nu heller, men jag gillar att det är vad de små röda prickarna är... dom är lite överallt. Nio på ena handen. Tio pr ena foten, tjugo på andra. Så jag är ganska glad att de inte känns någonting alls.

Torsdag åkte jag ut på Krishnas motorcykel igen till Bardia National Park. 195 km på en motorcykel känns i rumpan. Seriöst, det värker. Och sen var det tillbaka dagen efter, plus åka runt i parken och omgivningen i några timmar ochså. Men så värt för jag såg elefanter! Elefanter är världens coolaste djur. jag är fortfarande lite besviken att jag inte fick någon i julklapp förra året, men stora kramar till Faster som såg till att jag iallafall fick ett mysigt elefant gosedjur ;D Hursomhelst, elefanterna var coola. De gick förbi så nära att jag nästan kunde klappa dem! Häftigt alltså!
Sen var det lite fler djur, men vi åkte inte runt i parken utan tittade på de som dom tog hand om i inhägnader. Och utsikten är underbar! Tidig morgon, sol på uppgång och dimma. Så fiint. Och sen är det bergen ochså - min nya dator bakgrund!

Den har veckan har det lyckas hända endel saker. I söndags så åkte jag med ca 10 tjejor från hostelet till Dang distriktets huvudstad för att vara med i ännu en protestaktion med promenad runt staden. Men detta var en som jag faktiskt absolut till ge mitt stöd till, så jag hjälpte faktiskt till att ropa - jag tror vi skrek om rättigheter och liv. Det hände verkligen något hemskt i torsdag rörande Kamalaris, och alla ville visa hur viktig lagen som förbjuder deras fortsätta arbete är. Och jag är riktigt glad jag gick med. För den som vi veta mer tänker jag skriva ett enskilt inlägg om anledningen på engelska.

Jag har verkligen börjat uppskatta Narti, även fast jag anser att det är trist att inte ha något att göra. Men annars är det ganska najs - simpelt, men bra. Så jag tänkte berätta lite hur en dag ser ut i allmänhet.

Jag vaknar sist i mitt rum, mest för att jag är slö och inte har några läxor. Så, jag halvsover och ser solen stiga utanför fönstret vid sex, men somnar om och vaknar igen vid halv åtta. Jag delar säng med Samjhana, som jag har döpt om till Auntie eftersom hon tycker det är kul att kalla mig Bahini (lillasyster) när hon är uppenbart yngre än mig. Hon har inte så bra engelska, men jag gillar henne, vi ler och gör lite miner åt varandra. När jag vaknar säger alla elva tjejor godmorning sister, det är ganska härligt sätt att vakna på. Eftersom jag är så seg så är det oftast frukost när jag bytt om och varit på toa (squat, och nej, toalett papper existerar inte har ute i ingenstans), vid ca åtta. Eftersom jag är gäst så lyckas någon alltid ha hämtat mat åt mig. Så lyxigt.. och dessutom får jag en sked, vilket är en härlig lyx. Frukost är förresten ris och dagens grönsaksmix, ofta något med blomkål, men bara potatis är ochså ganska vanligt.
Efter frukost sitter vi i rummet ett tag och gör typ ingenting, så ibland skriver jag i min dagbok, sen läser jag en hel del. Och så borstar jag tänderna, men i princip alla morgnar finns det inget vatten vid toaletterna för det är load shedding (det är el ca halva dygnet på bra dagar), så vi går till pumpen utan för the hostel. En intressant grej är att de bara borstar tänderna en gång om dagen, precis när de klivit upp eller när de är och badar, och så har de en grej för att sätta tandborsten i håret vilket jag inte tycker e så hygientiskt.
Just nu har alla i mitt rum sina slutprov, så vid tio har de tagit på sina skoluniformer; mörkblåa byxor eller kjol med ljusblå skjorta. Skolan ligger mitt emot hostelet, så jag kan se dem alla på skolgården när de flesta av de 128 tjejorna går för att ha sina prov. De äldre, i klass åtta och tio, har redan haft sina, och de yngre har dem inte så vi är alla kvar. De yngre, med bedårande Sibani, leker ibland runt mig, ena dagen kull, sen har vi gjort pussel so jag köpt. Jag försöker ofta skriva lite bloggen, dagbok eller mail den har tiden, så jag vet att det någongång under eftermiddagen borde finnas elektricitet att ladda mobilen med igen :)
Vid lunch finns det ibland ris kvar, annars är det kex, namkin (typ okokta nudlar med kaningodis och övergivet med salt) Eller chiura (som platt ris, men inte riktigt ris, lite best). Efter lunch hittar jag ofta Rekha Eller Shova Eller någon och vi går och badar. Det är en flod precis bakom hostelet, med två bra badpunkter. Det ena stället är nära med lerkanter men härlig sandbotten. Det andra är lite längre bort men lättare att tvätta ifrån och lite roligare. Har forsar vattnet rätt fort för det är precis där det kommer ut från en dam, så bottnen består av betong och man får kämpa för att stå still på vissa ställen. Men är man i mitten så är det ganska stilla. Vi badar i vara kläder - dock är det endå pinsamt när killar går förbi av någon anledning. Tvätta håret är lätt, men att tvätta kroppen genom kläder är lite knepigt, men det funkar uppenbarligen det ochså. Sen är det tvätt dax, de tar ofta bara det som de just haft på sig för de gillar av någon anledning att byta mellan två plagg som de har ett par dagar, men jag tycker om att byta kläder så jag tvättar lite mer. De har riktigt bra tvättmedel som funkar med det kalla vattnet, och som gör kläderna riktigt mjuka. Jag har börjat få in hand-tvätts tekniken, det är riktigt knepigt! Tvätta, sen stå i floden och skölja allt. Jag har insett att tvättmaskiner är sjukt bekväma, jag ska försöka att inte klaga på dem i framtiden.
När vi kommer tillbaka från floden är de ofta klara med skolan och proven och berättar hur många fel och rätt. Yemkummari visar ofta sina prov för mig så hon får hjälp med vad som gick fel, sen gör gör vi ibland lite läxor för morgondagens prov. Vid lunch har solen börjat stå så högt att det knappt går att vädra ute, det är verkligen sjukt varm. Ett tag försöker jag sitta utanför rummet med benen i solen och resten i skuggan medans jag läser så jag kan bli lite brun. När jag sitter där läser jag mycket, har läst Hunger Games tre gånger vid det här laget, det är verkligen en kul bok. Så jag har börjat bli lite brun om benen, även fast armarna fortfarande vinner. De vinner speciellt över magen som är vit som ett spöke. Hursomhelst, när solen är för stark ger jag upp och går in - jag har nu börjat uppskatta att de gör sina hus i princip iskalla. Eftermiddagarna ser ganska olika ut; jag skriver, läser, ritar (mina ansikten börjar bli bättre med mer realistiska skuggor), hjälper med läxor etc. Sen spenderas en hel del tid med klapplekar och danser. jag har lärt dem hit-snap-clap och de har lärt mig en annan. Sen tycker Rekha och några andra om potatis dansen. Ibland tittar vi dessutom på film i min lilla mp3 - tio pers i min o aunties säng och ljudnivån är inte så bra så det är mest mini dövfilm, men kul iallafall.
Sitter man framför rummet har man den fina solnedgången precis framför sig, det är en härlig syn att ha varje dag! När solen går ned vid sex är det lunch dax, åter igen får jag sällan hämta tallriken, men ibland lyckas jag gå med bort till matkön iallafall. Det är ganska imponerande hur stora kastrullerna är; det är grönsaksmix för 130 Pers i en kastrull, det är danska grymt. Vad som mer är ganska grymt är att de lagar allt på små eldar i lerhällar. Det är extremt rual och industrial på samma gång!
Efter middag och solnedgång tycker jag om att sitta utanför rummet, vilket är vart vi äter, och njuta av den värme som är kvar och se hur det blåa försvinner från himlen med solen. En av mina kära böcker vid min sida så sitter jag där, men ofta kommer någon och håller mig sällskap. Anita och någon annan liten söötis som jag gör klapplekar med, eller Shova som sjunger så fint, eller Rekha som bara sitter, eller någon ur mitt rum. Vissa är irriterande, men det kan vara ganska trevligt.
När mörkret har fallit ger jag upp och går in, sitter i min och Aunties säng och sysselsätter mig som tidigare under eftermiddagen. Ibland har jag sällskap i sängen med någon som vill ha läxhjälp eller bara petas. Och ibland är det fridfullt. Som jag ser det finns det ett större problem på kvällen, men det är inte lika störande längre; det är det faktum att Basanti, Yemkummari, Hira och någon till är starkt troende hinduer och ber en timme morgon och kväll."Ge-gurdeee" och högljudd sånger som jag inte förlåter är inte min favvo grej, men det är okey. Efter en halvtimme blir det nästan tyst iallafall. Vid åtta går jag och borstar tänderna innan jag kryper ner i min mysiga sovsäck. Som jag sa har de samma kläder i ca två dagar, och de innefattar nätter ochså, Pyjamas existerar lixom inte i den världen så jag är lite udda som byter om, men jag kan verkligen inte tänka mig att sova fullt påklädd - det känns för fuskigt. Oftast är det fortfarande lite läxplugg som pågår och konversationer, så jag proppar i mina hörlurar och somnar ganska snabbt. De har sängarna är ganska mjuka enligt nepali standards (dock fortfarande tunnare än en bäddmadrass), så man sover ganska bra, dock blir det ibland lite trångt med två personer i sängen, men jag klarar mig finfint endå - att ha campat och bott i sovsäck nedklämd mellan familjen har sina fördelar.
Så det är en dag för mig här på Girls Hostel i Narti.